Kallt och mörkt

Det är det numera när jag rider. Men det för gå. Igår var jag uppe på kvällen efter jobbet. Broddade med fyra i varje och gav mig ut i snön. Passade på att hålla tempot uppe på gruvägarna. Gick riktigt fint. Hon var inte lika överenergisk som hon varit utan tvärtemot alldeles lagom. Tjafsade dock en del med bettet. Kanske dags att byta bett på tränset ett tag? Jag blev också mycket positivt överraskad av hur lugn och fin hon var när vi mötte en fyrhjuling mitt ute i skogen i mörkret. För det första brukar de absolut inte dyka upp där, för det andra var det möörkt och den lös ganska starkt, och för det tredje har Coftan tyvärr börjat bli lite stresasd av att möta motorcyklar på vägen. Vi gick undan en bit så gott det gick, men damen rörde inte en muskel. Tittade inte ens på den. Ibland blir man stolt.

Idag stod dressyr på schemat. I en snöig paddock blev det fyrbroddat idag igen. För varmt med termobyxor idag insåg jag snart. Hade tänkt prova att rida med de nya stövlarna, men med -5 grader ute då vill jag ha varmare grejer på fötterna.

Idag var det återigen lite för mycekt energi. Fick jobba mycket med att sansa henne, få henne att vila på steget och inte bli för stark i handen. Övergångar och tempoväxlingar gjorde susen. Behövde inte kämpa så mycket med liksidigheten idag. Båda varven gick rätt bra redan från början. Avslutade återigen med några enkla byten. Gick kanon!

Blev inget jättepass idag, men jag är inte heller den som vill sitta och nöta. Går det bra så går det bra. Jag försöker ha en plan med mina ridpass, variera dem och tänka på vad jag ska träna på gång för gång. Funkar grejerna bra så räcker det med ett kort men effektivt pass, inte nöta och nöta. Jag vill helst sluta innan hon blir för trött och får mycket mjölksyra. Funkar det inte bra får jag ändra på min plan och kanske bara jogga henne i en låg och rund form tills hon är avslappnad och mjuk och det kan ju ta olika lång tid det med. Såna pass försöker jag lägga in emellanåt även om vi har en bra dag. Försöker dessutom tänka på att variera formen och skilja mellan träningsform och uppvisningsform.

Jag vill ju inte påstå att jag tycker att dressyr är lätt. Tvärtom, ju mer jag lär mig desto svårare är det och desto mer är det att tänka på. Men det är de där gånger när allt klaffar, när samspelet är på topp och jag nästan bara kan tänka och hästen gör, som jag lever för. De gångerna är guld värda!